JO, dnr 474-2016, beslut den 28 december 2018
Kort om beslutet
En läkare gjorde en så kallad utredningsanmälan till Transportstyrelsen efter att ha gått igenom en patients journal. Patienten hade tidigare vårdats inom psykiatrin och arbetade senare som yrkeschaufför.
Problemet var att läkaren inte deltog i patientens vård när journalen granskades. Patienten hade inte heller fått möjlighet att ta ställning till fortsatt undersökning eller utredning innan anmälan skickades.
JO kom fram till att läkaren inte hade rätt att gå igenom journalen för att undersöka om det fanns skäl att göra en körkortsanmälan. Dessutom saknades en grundläggande förutsättning för den aktuella typen av anmälan: patienten hade inte motsatt sig fortsatt undersökning eller utredning. Läkaren fick därför kritik för båda delarna av hanteringen.
Trafikjuristerna var inte ombud eller part i JO-ärendet. Analysen bygger på JO:s publicerade beslut.
Frågan i ärendet
JO hade i huvudsak att ta ställning till två frågor:
Fick läkaren ta del av patientens journal i syfte att undersöka om patienten borde anmälas till Transportstyrelsen?
och
Fanns de formella förutsättningarna för att göra en så kallad utredningsanmälan?
Det här är viktiga frågor eftersom läkares anmälningsskyldighet enligt körkortslagen samtidigt måste förhålla sig till reglerna om patientsekretess och vem som över huvud taget får läsa en patientjournal.
Bakgrunden
Patienten hade under en period 2015 vårdats enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård efter ett maniskt skov.
Under den tiden gjordes ingen anmälan till Transportstyrelsen.
Några månader senare fick en överläkare vid en öppenvårdsmottagning information om att patienten arbetade som chaufför. Läkaren gick då igenom patientens journal och skickade därefter en anmälan till Transportstyrelsen om att patienten sannolikt var medicinskt olämplig att ha körkort.
Läkaren hade inte själv undersökt patienten inför anmälan. Patienten hade inte heller fått frågan om han motsatte sig fortsatt undersökning eller utredning.
Två olika former av läkaranmälan
JO:s beslut visar att det är viktigt att skilja mellan olika situationer enligt 10 kap. 5 § körkortslagen.
Om en läkare vid en undersökning finner att en patient av medicinska skäl är olämplig att ha körkort, ska läkaren anmäla detta till Transportstyrelsen. Patienten ska då informeras innan anmälan görs.
Det finns också en annan typ av anmälan.
Om läkaren vid undersökning eller genomgång av journalhandlingar finner det sannolikt att patienten är medicinskt olämplig och patienten motsätter sig fortsatt undersökning eller utredning, ska läkaren anmäla detta till Transportstyrelsen.
Den senare typen brukar kallas utredningsanmälan.
Det var denna bestämmelse som blev central i JO-ärendet.
Patienten måste först ha fått möjlighet att ta ställning
JO betonade en viktig förutsättning.
En utredningsanmälan kan visserligen göras utan att läkaren själv har träffat patienten. Men då krävs att patienten har motsatt sig fortsatt undersökning eller utredning.
Det innebär i praktiken att patienten först måste ha fått möjlighet att ta ställning.
I det aktuella fallet hade det inte skett. Patienten hade inte blivit tillfrågad innan anmälan skickades.
JO konstaterade därför att en av de grundläggande förutsättningarna för utredningsanmälan saknades.
Läkarens anmälningsplikt ger inte fri rätt att läsa journalen
Det kanske mest principiellt intressanta i beslutet gäller journalåtkomsten.
Enligt patientdatalagen får vårdpersonal bara läsa en patients journal om personen deltar i vården av patienten eller annars behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.
Läkaren ansåg att hon behövde journaluppgifterna för att kunna avgöra om hon hade en skyldighet att göra en anmälan till Transportstyrelsen.
JO godtog inte det resonemanget.
JO framhöll att körkortslagens regler om anmälningsskyldighet inte i sig ger en läkare rätt att öppna och läsa en journal för att leta efter omständigheter som kan leda till en körkortsanmälan.
Anmälningsskyldigheten aktualiseras först när läkaren, på ett lagligt sätt, har fått del av information som ger anledning att bedöma patientens medicinska lämplighet.
Det är en mycket viktig gränsdragning.
JO:s slutsats
JO ansåg att läkaren inte hade haft rätt att ta del av journaluppgifterna.
Läkaren hade inte deltagit i patientens vård vid den aktuella tidpunkten. Den information hon fått från en kollega innebar inte heller i sig att hon blev skyldig att öppna journalen för att utreda körkortsfrågan.
JO konstaterade dessutom att läkaren inte hade kontrollerat om patienten motsatte sig fortsatt undersökning eller utredning innan anmälan skickades.
Läkaren fick därför kritik både för att:
- ha tagit del av patientens journal utan tillräckligt stöd, och
- ha gjort en utredningsanmälan trots att de formella förutsättningarna inte var uppfyllda.
JO övervägde även misstanke om dataintrång
Ärendet fick dessutom en ovanligt allvarlig utveckling.
Under JO:s utredning uppstod misstanke om att journalåtkomsten skulle kunna utgöra dataintrång. JO inledde därför en förundersökning och lät en åklagare utreda saken.
Förundersökningen lades senare ned eftersom det inte gick att bevisa brott och ytterligare utredning inte bedömdes kunna förändra bevisläget.
Det innebar alltså inte att läkaren dömdes för något brott.
Men händelsen visar hur allvarligt reglerna om åtkomst till patientjournaler kan bedömas.
Varför är beslutet viktigt?
Beslutet visar att läkares anmälningsskyldighet till Transportstyrelsen inte är obegränsad.
Syftet med reglerna är att skydda trafiksäkerheten genom att läkare ska anmäla personer som av medicinska skäl inte bör köra. JO betonade samtidigt att anmälningsskyldigheten måste hanteras tillsammans med reglerna om patientsekretess och journalåtkomst.
En läkare kan alltså inte använda körkortslagens anmälningsplikt som en generell grund för att på eget initiativ gå igenom patientjournaler för att se om det finns något som kan motivera en anmälan.
Dessutom måste rätt typ av anmälan användas.
För en utredningsanmälan krävs att patienten faktiskt har fått möjlighet att medverka i fortsatt undersökning eller utredning och har motsatt sig detta.
Trafikjuristernas kommentar
JO-beslutet är särskilt relevant när en körkortsutredning hos Transportstyrelsen börjar med en läkaranmälan.
Att Transportstyrelsen har fått in en anmälan betyder inte automatiskt att all hantering som föregått anmälan har skett korrekt.
Det kan exempelvis finnas anledning att skilja mellan:
vad läkaren faktiskt hade för medicinskt underlag, vilken form av anmälan som gjordes och hur läkaren fick tillgång till de uppgifter som låg till grund för anmälan.
JO:s beslut visar samtidigt att frågan om en läkaranmälan inte bara handlar om vad läkaren ansåg om körkortsinnehavet. Det finns också formella regler kring hur bedömningen får göras och hur patientuppgifter får användas.
Det innebär däremot inte att varje formellt fel i en läkaranmälan automatiskt gör att Transportstyrelsen måste avsluta ett senare körkortsärende. Transportstyrelsens bedömning av de medicinska kraven är en separat fråga.
Viktigt att skilja på anmälan och Transportstyrelsens beslut
JO prövade läkarens hantering, inte frågan om patienten faktiskt uppfyllde de medicinska kraven för körkort.
Det här är därför inte ett avgörande som säger att en bristfällig läkaranmälan automatiskt innebär att en person har rätt att behålla sitt körkort.
Beslutets betydelse ligger i stället i gränserna för:
läkares anmälningsskyldighet, utredningsanmälningar och tillgång till patientjournaler.
Det är en viktig avgränsning att ha med i en publicerad analys.
Fakta om JO-beslutet
Myndighet: Riksdagens ombudsmän (JO)
Diarienummer: 474-2016
Beslutsdatum: 28 december 2018
Beslutande: chefsjustitieombudsmannen Elisabeth Rynning
Rättsområde: Körkort / medicinska krav / läkares anmälningsskyldighet
Fråga: Utredningsanmälan till Transportstyrelsen och åtkomst till patientjournal
Utgång: Läkaren fick kritik
Trafikjuristerna: Var inte ombud i ärendet
Kort slutsats
En läkare får inte läsa en patientjournal enbart för att undersöka om det kan finnas skäl att göra en körkortsanmälan. Och en utredningsanmälan enligt 10 kap. 5 § andra stycket körkortslagen förutsätter att patienten först har fått möjlighet till fortsatt undersökning eller utredning och har motsatt sig detta.
